Slut som artist!
Det är jag det... Det känns som att det varit lite väl mycket på olika sätt lite för länge och det börjar ta ut sin rätt.
Oscar blev riktigt dålig under eftermidda'n (jag HATAR feber!!!!!) och det finns inte mycket som kan oroa en så mycket som det.... Jag känner mig bokstavligen talat som ett vrak!
Fortfarande vid gott mod i förmiddags... Dessvärre inte lika glad några timmar senare :-(.
Febern steg och han blev alldeles skakig och ond i hela kroppen, man känner sig ganska maktlös då. Ringde 1177 i hopp om att de kanske kunde vidarekoppla mig till barnmottagningen men se det gick inte och att rådfråga på 1177 om Oscar är som att sätta upp en lapp på ICA ungefär...Hur som helst efter ganska mycket om och men ringde äntligen "Oscars egen" sköterska på barnmottagningen upp *LÄTTNAD* !
Hon är en sådan underbar person som verkligen ÄR sitt yrke och det känns så tryggt att ha henne att ringa till i såna här situationer och det är så skönt att en och samma person har följt Oscar sedan han föddes. Hon känner honom och man behöver inte dra hela historien om igen!
Rasmus var ganska lycklig när han kom hem från dagis och upptäckte Oscars snacksburk i soffan. Hmm, men vad gör man - Oscar äter det på ordination från barnmottagningen (för att upprätthålla saltbalansen) och det är svårt, nej omöjligt att förklara för Rasmus att han INTE får.... Hmm... Länge leve skinnsoffan! Kladda på bara ;-) !
Hur som helst så stod vi i princip redo för att åter igen bege oss till Karlstad (jag fick ringa hem Patrik från jobbet) innan hon ringde men det avstyrde hon skönt nog. Fick lite nya ordinationer gällande både febernedsättande och kortisonen och sedan ringde hon upp igen en timme senare för att kolla läget.
Det blev bättre (så pass att han till och med åt ganska ordentligt med kvällsmat) men nu innan han skulle sova var det sämre igen. Febern har inte gått upp men han har ont i kroppen stackar'n och låg och huttrade och frös under en filt i soffan. Stackars, stackars liten ♥!
Nu återstår att se hur natten blir....
Men är det inte konstigt hur man alltid orkar liiiite till när man tror att krafterna redan är slut?!
Imorgon är en annan dag....
