Tur man inte är hjärtsvag
Gårdagens eftermiddag blev nåååååågot mer spännande än vad jag tänkt mig...
Söt som socker men lika full i fan som Karlsson på taket - minst!
Som jag skrev igår var det premiär med skidor på fötterna för Oscar, vilket krävde en hel del assistans av mamman och därför inte var så populärt hos Rasmus för han vill ha full uppmärksamhet ALLTID! Han gnällde, och gnällde och surade rent allmänt men samtidigt måste han också lära sig (precis som Oscar fått gjort) att jag inte bara är hans mamma utan att Oscar också måste få min tid....
Sedan tog sig gnällandet plötsligt en ny vändning. Han slutade gnälla och VAR precis bakom mig och jag skulle åter igen hjälpa Oscar på med ena skidan som envisades med att lossna. När jag sedan vänder mig om igen är han BORTA! Panik!!!!
Det går inte med ord beskriva hur rädd/uppjagad jag blev. Efter att sprungit ner till vägen och konstaterat att han INTE var där började jag springa runt, runt som en yr höna, skrikandes efter honom. Fick upp telefon och ringde i panik till svärfar för förstärkning. Och då strax efter att vi lagt på och han lovat att komma direkt (och jag lovar att han sedan kom hit på rekordtid!) hittar jag honom - i garaget, bakom min bil - GAPSKRATTANDES!!!! 
Skitunge. Han hade helt enkelt gått och gömt sig för mig och tyckte det var skitkul när jag kom ångandes efter honom. Han lär ju ha hört hur jag sprang omkring och ropade och skrek efter honom och ändå bara stått helt tyst där inne...
Nåväl, slutet gott allting gott! Men shit, det var nog de längsta minutrarna i mitt liv! Man hann att tänka en hel del om man säger så...
Oscar blev helnöjd över att farfar "tittade förbi" och agerade skidlift en stund.
Vi ska ge oss ut nu efter lunch och då vet i katten om jag inte tar koppel på Rasmus!!!
Men shiiiiiit!!!
